Andra världskrigets “Vita bussarna “ har det skrivits en hel del om, men “Vita båtarna” är en sorgligt bortgömd del av historien.
Det var Svenska Amerikalinjens “Drottningholm” och “Gripsholm” som chartrades av engelsmännen respektive amerikanarna för att sköta om utväxlingen av fångar mellan de stridande länderna. De hade då fri lejd och färdades fullt upplysta mellan kontinenterna.
Mitt intresse för detta väcktes av det faktum att Gripsholm låg upplagd utanför min släkt och barndomsö Stora Askerön 1940 i väntan på ombyggnad inför denna trafik. På ön hade också kaptenen på Gripsholm, Gunnar Nordenson skaffat ett boende och många år senare på 1970 talet träffade jag och fick hälsa på honom. Vid den tiden visste jag bara att han var sjökapten, senare fick jag reda på hans historia som var så imponerande.
Visst är det stort att ha hälsat på någon som kände Greta Garbo som ibland var passagerare ombord men det är ju trivialt jämfört med att senare få kännedom om alla de resor han genomförde med utväxling av krigsfångar, så betydelsefullt för så många. Resor lång ifrån riskfria och med människor ombord, endel både fysiskt och psykiskt skadade vilket ställde stora krav på besättningen.
På Gripsholm var besättningen svensk. Sigfrid Ericsson var befälhavare på de två första resorna, efterträddes av Gunnar Nordenson, som fram till dess tjänstgjort som överstyrman, han skulle senare bli kapten på ”Stockholm”.
Under andra världskriget gjorde Gripsholm 12 tur och returresor till olika delar av världen och transporterade 27 712 passagerare. Besättningen var från början tecknad för ett halvår, SAL hade en beställning på en resa, men det skulle ta två år innan de var tillbaka i Göteborg för ett kort besök, och sedan många ytterligare resor. Nordenson var bara hemma fyra dagar på fyra år mellan 1942–46.
Den sista överlevande av besättningen, Rune Dahlstrand berättar;
Frisören ombord på Rune Dahlstrand, berättade för tidningen Land om sina upplevelser 2015. “När tyskarna invaderade Danmark och Norge i april 1940 förändrades situationen för Gripsholm. Båten var i Västindien på en kryssning med amerikanska turister när den kaptenen beordrades att omedelbart återvända till Sverige. Besättningen mönstrades av och Gripsholm lades upp i Askeröfjorden utanför Stenungsund. Efter förhandlingar mellan tyskarna, Internationella Röda Korset och den amerikanska regeringen chartrades Gripsholm som fångväxlingsfartyg. ett riskfyllt uppdrag med speciella krav på besättningen.
– Vi fick inte vara kriminellt belastade och inte medlemmar i något politiskt parti. Resans första stopp var Lindesnes i Norge, där tyskarna undersökte alla ombord extremt noggrant.
Väl på amerikansk mark fortsatte kontrollerna. Först av kustbevakningen och sedan av både FBI och CIA innan det första utbytet kunde äga rum. Det var 1 000 japanska krigsfångar, advokater, diplomater, affärsmän och deras familjer som togs ombord. Sedan fick Gripsholm ligga och vänta i Maputo i Moçambique i några veckor på båtarna med de allierade fångarna som skulle bytas ut. Till skillnad från de välklädda japanerna var de allierade utmärglade och hade trasor som kläder.
– Vår skeppsläkare tog hand om de svårast sjuka medan de andra spärrade upp ögonen när ett äkta svenskt smörgåsbord dukades upp. Många föll på knä och grät.
Rune hade ibland svårt för de japanska gästerna. De hade en inställning att inte lita helt på besättningen och frågan är om det inte var ömsesidigt.
– Det var framför allt amiralen och diplomaten Nomura som gjorde ett obehagligt intryck på mig. Mannen som två dagar före attacken mot Pearl Harbor försäkrade president Roosevelt att japanerna ville ha fred, inte krig.
Det fanns hela tiden en smygande spänning och alltid en obehaglig känsla bland många av besättningen att tyskarnas effektiva ubåtar en dag “råkar” sänka Gripsholm, som ju seglade fullt upplyst ute till havs. Det underströks av att de tyska ubåtarna flera gånger bara dök upp och prejade Gripsholm så att befälen kunde komma ombord och göra inspektion.
Vid sidan av andra världskrigets hemska händelser finns också en solig historia med ett lyckligt slut för Rune Dahlstrand. Senvåren 1934 träffade han under en kvällspromenad i Ramnaparken hemma i Borås sitt livs stora kärlek, den då 16-åriga Berit Helgesson. Berit och Rune blev galet kära i varandra. Mot detta fick Rune ställa sin egen längtan till Amerika.
Så kom dagen 1938 då Rune skulle göra sin första resa med Gripsholm. Berit var förstås inte glad utan lovade att vänta på honom tills han kom hem. Under tiden upprätthölls kontakten per brev.
Det skulle dröja till hösten 1944 innan de två träffades igen i Göteborg. Rune Dahlstrand hade då två dagars ledighet från Gripsholm.
Men det var en förändrad Rune präglad av krigets fasor som träffade sin fästmö.
-Jag minns att jag sa till Berit att vi skulle göra slut och att hon inte skulle skicka fler brev till mig. Jag kan ju dö när som helst ute på Atlanten.
När Gripsholm gav sig ut igen var det två brustna hjärtan med på resan. Ett ombord på fartyget, ett hemma i land. Men redan ute vid Vinga längst in i Göteborgs hamn hade jag ångrat det jag sagt. Svårigheterna var att få kontakt med Berit igen, även om vi då inte var så långt ifrån varandra. Det enda alternativet var att telegrafera när vi nådde New York. Jag skickade ett telegram med orden ”Sätt i gång och skriv. Klarar jag det så gifter vi oss när jag kommer hem.”
Rune Dahlstrand höll sitt löfte och när kriget var över gifte sig de två äntligen den 16 augusti 1946
En utväxlingresa New York – Marseille – New York 1945, Kapten Gunnar Nordenson berättar
Under våra resor med krigsinvalider hade vi givetvis tyskar ena vägen och allierade den andra. Den resa jag nu tänker beskriva försiggick i början av 1945. Vid dessa resor med invalidiserade krigsfångar upptäckte vi en märklig sak, det existerade ingen upphetsad hatstämning mellan tyska och allierade soldater, i likhet med vad som fanns i respektive krigförande länder, där motparten många gånger med hjälp av ren lögnpropaganda förklarades tillhöra jordens avskum.
Enligt överenskommelse mellan de krigförande makterna skulle vi lämna New York den sjätte januari, destinerade till Marseille, Frankrike. Utväxlingen av krigsfångar och denna gången även en grupp civila tyskar skulle ske i Schweiz.
Den 6 januari 1945 lämnade vi New York med fartyget fyllt av tyskar. Till större delen bestående av invalidiserade krigsfångar samt en mindre grupp civila, som suttit i interneringsläger. Det var samma syn som vid tidigare invalidutväxlingar. Enbenta, enarmade och enögda eller helt blinda unga män. Andra voro uppbrända i an siktet och utan näsor och så vidare. En ung soldat utan armar och ben, som bars upp varje dag när vädret tillät och sattes i en däckstol var en beklämmande syn.
Våra passagerare voro i allmänhet nedstämda och missmodiga. De hade mer eller mindre förlorat tron på framtiden och kände intuitivt att de återvände till ett slaget och utarmat fosterland. De hälsade varandra endast med ”Heil” istället för ”Heil Hitler, som var vanligt tidigare.
Jag tänkte på mina egna unga och friska pojkar, om de skulle behöva gå ut och förstöras för livet. Dessa invalider, även om många voro människovrak, återvändedo dock levande till sina anhöriga medan tusen och åter tusen av deras unga kamrater aldrig skulle återse fosterjorden. Är detta civilisation och är detta resultat av tusentals år av mänskligt framåtskridande? Efter att ha varit engagerad i och på nära håll sett verkningarna av två världskrig kan mitt svar endast bli att det varit lyckligast för mänskligheten om den aldrig funnits till.
Resan gick med ganska hyggligt väder tack vare den sydliga rutten. När vi så småningom passerade Gibraltar den beryktade klippfästningen även kallad ”Medelhavets nyckel” rapporterade vi fartygets namn och destination och bad dem att om möjligt meddela vår ankomsttid till Marseille. Vi hade nämligen icke lyckats få radiokontakt med denna Frankrikes främsta sjöfartsstad på hela resan.
När vi på kvällen den 20 januari närmade oss Marseille mötte ute till havs två amerikanska örlogsfartyg, som skulle eskortera oss genom de fruktansvärda minfälten, som skyddade inloppet till hamnen, enligt uppgift de svåraste i hela Medelhavet.
Chefsfartyget signalerade att de båda eskortfartygen skulle bilda en enslinje genom att gå efter varandra med var sin tänd akterlanterna, den första lanternan placerad högre än på det efterföljande fartyget. Vi skulle följa efter i denna enslinje när fartygen styrde in i minfälten och noggrant följa i samma kurva, när de gjorde större eller mindre kursändringar. Inga fyrar var tända och staden Marseille var mörklagd på det mest effektiva sätt och natten utan månljus var becksvart.
Under vanliga förhållanden brukade en styrman kontrollera rorsmannen och styrningen, när vi gick in i och ur hamn. Vi hade ingen lots ombord och på grund av stundens allvar, ställde jag mig själv midskepps i styrhytten och dirigerade styrningen.
Vi hade långsamt glidit in i hamnen och stoppat upp farten, när chefen för eskorten ropade i megafon ”Lägg av ankaret, kapten!” Ankaret gick i botten och den styrman, som var placerad på andre styrmansbryggan akter meddelade på förfrågan att allt såg klart ut från akterskeppet.
Jag gav ordern ”väl i maskin”, som repeterades på telegraferna ned till maskinrummet, men stannade kvar på bryggan och spejade ut i det diffusa ljus, som strålade ut från fartyget, men kunde ingenting se. Plötsligt hörde jag häftiga signaler från aktra bryggan och när vi svarade, meddelade vakthavande styrman där med förskrämd röst att en vågbrytare var på väg upp mot fartygets akterskepp.
Det vill säga att vi höll på att svänga emot en sådan och kunde få våra propellrar med mera förstörda. Jag slog ögonblickligen ”klart i maskin” på våra maskintelegrafer och beordrade omedelbar upphivning av ankaret. Ringde även maskinchefen och förklarade den riskabla situationen.
Allt efter som vi hivade in kätting drogs ankaret sakta ut från vågbrytaren. När ankaret var uppe var även maskinen klar och vi styrde vinkelrätt ut från den hamnskyddande stenpiren. Det behövdes inte många slag av propellrarna förrän vi voro helt klara och kunde ankra på nytt.
När jag vaknade på morgonsidan var det fullt dagsljus och allt förefullt lugnt. Då jag var intresserad av att se hur hamnen såg ut och var vi låg ankrade, gick jag omedelbart ut på kommandobryggan och fann att vi trots nattens ogenomträngliga mörker hade ankrat på säker ankarplats efter kvällens hastiga förflyttning.
Under förmiddagen kom en fransk lots ombord, enär vi skulle gå in och förtöja i den trasiga och demolerade hamnen. I sällskap med lotsen kom också en amerikansk marinlöjtnant. Efter en stund frågade jag löjtnanten om även han var lots?
”Nej,” svarade han, ”jag är med för att övervaka lotsen på grund av att ni har tyskar ombord. Men låt mig nu berätta om någonting annat och innan jag fortsätter undrar jag om ni, kapten, hade en aning om i vilken riskabel situation ni befann er i när ni gick i hamn i går kväll. ”
Menar ni incidenten vid ankringen, när eskortchefen, säkerligen av misstag, beordrade oss att ankra för nära vågbrytaren, en sak som kunde ha kostat oss både roder och propellrar, om vi inte i flygande fläng hade förflytta oss till ett säkrare ställe?
Han tittade oförstående på mig och förklarade ”att det trodde han inte att löjtnanten, som ledde eskorten hade klart för sig. Han hade ju omedelbart efter ankringen gått in till kaj och förtöjt. Men när jag senare träffade honom på officersmässen, skakade han så att kunde knappt tända sin cigarett, när han berättade vad som hade hänt mitt i minfältet. Han hade lyckats hålla sig kall tills han gjort fast fartyget i hamnen, men då hade reaktionen kommit och han hade börjat skaka i hela kroppen.”
“Det fanns radar (då en krigshemlighet) på eskortchefens ledarfartyg och var detta förutsättningen för att han skulle kunna taga oss igenom den svepta rännan under mörker i avsaknad av fyrar och lysbojar i den mörklagda farleden, ̈. När vi befann oss mitt i det fruktansvärda minfältet brann radarn ner på ledarfartyget just när de skulle göra en större kursändring. Det gick inte att stanna eller ankra upp med risk att driva eller svänga in i minfältet och gå till de sälla jaktmarkerna fortare än kvickt.
Befälhavande löjtnanten tog därför tiden på sitt armbandsur och gick igenom resten av minfältet med hjälp av klockan. En chans, som kunde ha kostat tusentals människor livet och gjort ”Gripsholm” till ett söndersprängt vrak på havets botten om klocknavigeringen hade klickat.” Men den duktige löjtnanten lyckades och ” lyckan står den djärve bi”, som det heter och han har min fulla honnör.
Återresan blev ganska gropig efter att vi passerat longitud V 40. Nåja, man kanske inte skulle klaga, vid den här årstiden var inte mycket annat att vänta och på högre breddgrader var det säkerligen värre. Vi återvände i alla fall med en hop glada människor från det sargade Europa.
Soldaterna varav de flesta är invalider (de medföljande militära sjukvårdarna voro i allmänhet oskadade) är glada som skolpojkar över att vara fria från fångenskapen i fiendeland och att de snart skall vara hemma igen.
En av de gladaste krigsinvaliderna var ”Jonny”, som jag kallade honom. Han var helt utan ben, jag kunde inte ens se några stumpar kvar. En militär sjukvårdare bar honom på ryggen ner i matsalen till varje måltid. Han satt vid ett bord alldeles vid ingången till matsalen. Följaktligen passerade jag honom varje gång jag gick in eller ut från denna.
Så fort Jonny kommit ner i matsalen hördes det glada skratt från hans bord. Han var en stor skämtare och en oförarglig vitsare. Jag brukade alltid heja på honom och gänget när jag gick förbi och fick alltid ett kvickt och glatt svar.
En dag när jag passerade, frågade Jonny, ”kapten kan jag få komma upp och titta på kommandobryggan vid lämpligt tillfälle?”
– ”Ja, Jonny det går alldeles utmärkt, passar det klocka 1500 i em?”
– ”Tack så mycket, det passar precis.”
Klockan 15 precis kom Jonny buren på ryggen av sin kamrat och med armarna runt halsen på denne för att inte ramla i däck när han bar honom uppför den höga trappan upp till kommandobryggan.
Så frågade jag honom om han var sjösjuk, när vi hade dåligt väder några dagar tidigare.
”Nej, inte alls men min kamrat som bär mig runt om dagarna, han var sjuk som bara den och vet kapten varför?”
– ”Nej, svarade jag. ”Jo, fortsatte han skrattande, ”min kamrat har inte fått sina sjöben än.”
Själv hade han inga ben men som den glade fyr han var kunde han obarmhärtigt skämta även om en sådan sak.”
“En dag mot slutet av resan, när jag gjorde min dagliga rutinmässiga inspektion av fartyget, mötte jag på promenaddäck två invalidiserade yngre officerare. De stannade, gjorde ställningssteg och honnör så gott de kunde och samtidigt tittade den ene på mycket strängt och yttrade med eftertryck:”
”Kapten, jag har mycket grava anmärkningar att framföra.” Jag tittade förvånad på honom och svarade ”, det var tråkigt. Och jag måste säga högst ovanligt att höra. Det brukar vara tvärtom. Vad gäller saken?”
– ”Jo”, svarade han och såg fortfarande mycket sträng ut, ”jag har ökat över 10 pund (ca 5 kilo) i vikt sedan jag kom ombord på ”Gripsholm” och Gud vet hur det här skall sluta för vi har ännu några dagar kvar på resan.
Han fortsatte: ”Jag har haft tillfälle att skicka brev emellanåt och tala om hur eländet ökade och hur jag magrade och tappade kondition etc. Kamraterna säger nu att jag börjar bli rund om kinderna och kommer att se ut som hälsan själv när jag kommer hem. Mina föräldrar kommer att tillvita mig att jag skrivit lögnaktiga brev och överdrivit mina umbäranden och strapatser och gjort dem ledsna i onödan.
Men jag kommer envist att skylla på ”Gripsholm”, sade han och började lysa upp. ”Kapten, min kamrat och jag är så överlyckliga över att få återvända hem med detta barmhärtighetens skepp att jag i rena glädjeyran tagit mig friheten att skämta på ett kanske något överdrivet sätt. Men jag kan intyga att skillnaden är som natt och dag mellan att resa med ”Gripsholm” och ett överfullt trupptransportfartyg.
Vi anlände till New Yorks hamn den 21/2. På piren väntade ”Office of Warinformations” stora radiobil för en intervju, som skulle radieras till Sverige nästa dag torsdagen den 22/2 klockan 2100 svensk tid. Den 22 var bröllopsdagen så jag fick tillfälle att skicka hjärtliga hälsningar direkt hem och tacka min älskade hustru för alla år av äktenskaplig lycka.
Vad utländska källor skriver:
Original text accompanying the official U.S. navy photo below (se foto nedan):
Gripsholm’s second exchange voyage in 1943 exchange liner Gripsholm sails to bring American Internees back from Orient
The exchange liner GRIPSHOLM, carrying 1330 Japanese civilians to be exchanged for 1500 Western Hemisphere nationals interned in the Orient, sailed from New York yesterday, September 2, 1943. The liner will call at Rio de Janeiro, Brasil, and Montevideo, Uruguay, to pick up additional Japanese civilians, and arrive at the port of exchange – Mormugao, Portugese India – about October 15, The Japanese exchange liner TEIA MARU, with 1500 Americans, Canadians and other Western Hemisphere nationals aboard, will arrive at Mormugao at the same time, and the two groups will be exchanged.The GRIPSHOLM is also carrying American and Canadian Red Cross supplies, consisting of medicines, concentrated foods, vitamins, and blood plasma, which are intended for distribution to American and Western Hemisphere nationals in Japanese controlled territories.
—————————————–
The Gripsholm picked up Japanese passengers in Rio de Janeiro, Brazil, and in Montevideo, Uruguay, (Sept 23). She crossed the Atlantic, and entered Port Elizabeth in darkness at night, through mined waters, to bunker fresh water and food.
On the trip to Mormugao, one Japanese deportee jumped overboard, and the Gripsholm set out lifeboats to find him. It was infernally hot, and the sea was full of sharks. The passenger was not found. When the exchage was to be made at Mormugao, there was a a lot of commotion among the officials of different nationalities on shore, because there was a passenger missing, and the exchange of prisoners was halted. Finally one American offered to return to captivity, and the exchange could be made. What an unselfish sacrifice!
“We all like her. She is a happy ship.
No other has brought home so many rejoicing passengers.”
The New York Times, December 1943.
Intyg från secretary of state
Testimonial
The M.V. Gripsholm, while under charter to the United States Government from May 1942 to April 1946, anchored herself securely in the pages of the history of humanity by her eleven voyages across war-tossed seas to succor from prison and hospital the thousands of civilians, and sick and wounded combatants, whom she carried safely to their homes again.
For the gallant and self-sacrificing men and women of the Gripsholm, to whose services of mercy the return to happiness and health of these thousands of rescued are forever indebted, the assuring name “Gripsholm” will stand in the memory of mankind as the symbol of their deeds well done, and of their dauntless spirit.
On behalf of the Government of the United States I take pleasure in attesting the abiding gratitude of America to the Gripsholm and her complement.
Done at the City of Washington this twenty-seventh day of March in the year of our Lord nineteen hundred and forty-six and of the Independence of the United States of America the one hundre and seventy-first.
[ Signed: ]
James F. Byrnes
Secretary of State
During the same day James F. Byrnes also sent a letter to “My dear Captain Nordenson” and thanked him for his “skillfull command”. The letter contains this passage: “It is recalled that on the early morning of September 11, 1944 as the GRIPSHOLM, en route from Goteborg to Liverpool, was being escorted through enemy waters by a German minesweaper she was forcibly stopped and ordered into Kristiansand, Norway, were German officials boarded the vessel and made certain demands in violating of the safe-conduct. The safety of nearly a thousand seriously ill and wounded Allied prisoners of war as well at the ship and its crew depended upon your action. The soundness of your judgement and the maintenance of a firm attitute toward the German demands resulted in the prompt release of the vessel and her passengers.”
The Gripsholm’s Swedish crew were regarded as members of the US Merchant Marine was awarded the “US Merchant Marine Victory Medal”, as an acknowledgement for active duty in the US Merchant Marine on the Gripsholm during WWII, from 1942 to 1944.
Tyvärr har svenska staten inte uppmärksammat och belönat de besättningar som genomfört dessa resor och humanitära insatser.
Intresserad av mer intressant läsning, gå till min huvudkälla:
https://www.salship.se/mercy.php
Eller min hemsida:
https://www.askerohistorier.se/orosmoln-livbaten-askeron/
https://www.askerohistorier.se/glass-i-stora-lass/
Källor:
Rune Dahlstrands berättelse:
Tidningen Land 2 november 2015
Gunnar Nordensons berättelse:
Hans memoarer som Ulf Nordenson lät mig fritt disponera
Foto:
Bohusläns Museum
Portträttgalleri Gbg och Bohus län 1933-35
Filmer att kolla på: