Axel följde med bekymrad min Sylvia II som just lämnat hans brygga och försvann allt mer söderut genom Askerösund. Det som bekymrade honom var de mörka moln som nu tornade upp sig i väster samtidigt som vinden tog i. Hade innan avfärd rådgjort med vännen och ägaren av båten, professor Jägerskiöld om hur mycket segel som var lämpligt att ha uppe under hemfärden till Göteborg och ångrade att han inte gett rådet att ta in ytterligare ett rev i storen.
Vem var då Axel och vem var Jägarn?
Axel var Axel i skogen eller senare Axel I Bissklöva , viken väster om fiskevik, timmerman och båtbyggare.
”Jägarn” eller som hans egentliga namn, Leonard Jägerskiöld var museichef , zoolog och professor samt chef för Göteborgs naturhistoriska museum.
Vi får börja med var han kom från. Leonard var född i Finland 1867 som son till Gustaf Jägerskiöld. Fadern gjorde som så många av de som tillhörde den finländska adeln gjorde efter 1809 när Sverige förlorade Finland till Ryssarna , en karriär i den ryska flottan. ”Trehundra generaler med mestadels svenska namn och hundra amiraler kom i tsarernas tjänst”.
Det var alltså den stora karriärtiden för gossar av svensk familj i Finland. Hela tsarens väldiga rike låg öppet för deras karriär: några blev guvernörer över det då ryska Alaska, en blev vicekung av Bulgarien, en annan chef för alla ryska järnvägsbyggen och en ägare till Rysslands största vapenfabrik och självfallet omåttligt rik.
Leonard gifte sig med den likaså adliga Sylvia Margareta Hisinger 1891 och blev efter studier fil. Doktor i Uppsala 1893 innan han 1904 blev intendent vid museet i Göteborg. Första kopplingen till sin nya hemstad är som namnet antyder hustruns förfäder som långt tillbaka i tiden kom från Hisingen.
Nästa koppling till Göteborg hittar vi hos fadern. Han tog som ung kadett tjänst på det ryska transportfartyget Niemen som var på väg till Sachalin i fjärran östern. Det bar sig dock inte bättre än att man råkade ut för en storm i Kattegatt varefter man gick på grund vid Vinga. Han och övriga besättningen kunde dock ta sig iland genom att krypa på den fällda stormasten. De sattes sedan i karantän på Känsö innan ett ryskt fartyg kunde hämta dem. Inte kunde han väl ana att sonen senare skulle bli en av dom tongivande i staden intill.
Gustaf skickades några år senare iväg för att utforska området norr om nuvarande Nordkorea. Under hans befäl tvingades man att övervintra i området där man byggde några hus för att kunna leva under bättre förhållanden. Två år senare anslöt en rysk flottstyrka och byggde en fästning på platsen som man döpte till ”Österns härskare” eller Vladivostok. Platsen där Jägerskiöld byggde sitt trähus är nu en stadsdel med namnet Egersheld vilket är den rysk varianten av hans namn och han räknas som stadens grundare.
Om vi återvänder till Leonard som var en färgstark person bland Göteborgs intellektuella, så gjorde han en mängd marinbiologiska expeditioner i Kattegatt och Skagerak och det var under dessa som han troligtvis lärde känna min mormors kusin, timmermannen och båtbyggaren Axel Johansson på Stora Askerön som figurerar i hans memoarer varifrån historien som började hos Axel är hämtad. Med på båten är också Jägerskiölds vän, den förmögne industrimannen Hjalmar Wijk från Göteborg.
Ur memoarerna ”Upplevt och uppnått” 13 Juni 1925 läser vi vad som hände efter Jägerskiöld lämnat Axel i Klockaretången
Vi lågo för styrbords halsar med det höga Tjörnlandet i lovart . Det började regna och sikten var dålig. Jag frågade Wijk ”ska vi fortsätta till Hättan eller söka hamn?” Han ville stå på.
Byarna blevo emellertid allt hårdare och vi fingo mer och mer vatten i styrrum och sittbrunn. Jag beslöt att gå över stag. Emellertid såg det ut som om Sylvia II skulle vägra. Hon fick därför lite mer roderför att ta fart. I det samma kom ett mycket hårt kast och läsidan skar under. Jag ropar åt Wijk ”Jag tror vi sjunka” ”Ja jag ser det ” kom svaret mycket lugnt, och så kastade han av sig sin oljerock och hade dessutom sinnesnärvaro att rycka upp de tre stora sittdynorna som bestod av väldiga korkskivor klädda med oljeduk.
Väl i sjön lade vi dem på varandra och höllo fast dem med händerna, sedan kunde vi lätt simma med fötterna. Till Tjörn var det några hundra meter men motvind och sjö gjorde att vi valde att simma till den närmsta holmen. Det gick ej vidare fort. Jag försökte därför berätta roliga historier medan vi simmade. Dessvärre var jag inte helt lyckad i valet. En handlade om en fin och älskvärd dam som vi båda kände men som i historien kom i en något löjlig dager. Wijk som var mycket fästad vid henne förblev gravallvarlig. Så drog jag till med några mer drastiska berättelser, men de voro visst för mustiga för min kamrat.
Vi lyckades till slut ta oss i land. Jag sa ”Se så, nu får vi i alla fall vila i vigd jord, det är ju i alla fall en tröst för de överlevande”, När vi väl kom upp ur sjön kändes kylan från regnet och blåsten starkt. Jag lyckades få ihop en hög med blåstång och bäddade ner den mer magerlagde Wijk där ”Jag frös så att tänderna skallrade och försökte därför hålla värmen genom att springa fram och tillbaka medan jag deklamerade ur Fänrikarna och andra fosterlänska bitar”. Efter fyra fem timmar började det att ljusna och våra signaler uppfattades från en går d som låg mittemot på Tjörn. De satte ut en båt och räddade oss. Efter att vi fått värma oss och fått lite kaffe tog vi senare ordinarie postmotorbåt till Stenungsund.
När jag på kvällen åter var hemma var jag så trött att jag raglade uppför trappan. De mina voro bortresta och vi hade ett nytt hembiträde. Sedan hörde jag av min hustru, att tjänarinnan som ju inte kunde känna sin nye husbonde tänkt ”ja, nu har herrn passat på och festat för mycket, när hustrun var borta”. Dagen därpå blev jag bjuden till Hjalmar Wijk på Särö. Vi åto en god middag med en utsökt gammal tappning. Då sade värden ” Jag skulle ej vilja göra om äventyret, men jag skola ej heller önska det ogjort”.
Jägerskiöld eller ”Jägarn” som han kallades, avled under en jaktutflykt 1945 när han blev påkörd av tåget vid Väröbacka. Vilar nu i graven på Örgryte gamla kyrkogård.