En händelse nedtecknad av Gunnar Nordenson då styrman på S/S Kungsholm, senare kapten på Svenska Amerikalinjens “Gripsholm” och “Stockholm”.
Den franske ångaren ”Obernai”, som gick i kanadensisk trafik hade en besättning ombord, som huvudsakligen kom från Nova Scotia och enkannerligen Halifax.
Räddningen av besättningen på ovannämnda fartyg, sedan detta gått till havets botten, relateras nu, som jag själv upplevt den. Senare kommer en intervju med befälhavaren på ”Obernai” .
På vårvintern 1924 voro vi på väg till Halifax med ångaren”Kungsholm”, då vi uppfattade SOS-signaler från Sable Island radiostation, som meddelade att de ha kontakt med ovannämnda ångaren ”Obernai”, som då var i sjunkande tillstånd och väntades gå under när som helst.
Kontakterna hade därefter upphört och togs detta som ett tecken på att ”Obernai” endera totalförlist eller också att besättningen i sista minuten lyckats lämna det dödsdömda fartyget vid olycksplatsens ungefärliga position och vidare meddelade Sable Island radiostation att fartyget tydligen blivit sönderskruvat av packisen i södra inloppet till St. Lawrence floden någonstans mellan New Foundland och Nova Scotia.
Enligt radiostationens uppfattning hade de lyckats taga sig ur isens hårda grepp, men i så skadat skick, att de trots förtvivlat arbete ej kunde hålla fartyget flytande. Vi ändrade omedelbart kurs upp mot den plats, där vi väntade finna livbåtarna, men tyvärr var avståndet dit ungefär 12 timmars gång med full fart.
Under vår färd till olycksplatsen försämrades vädret oavbrutet och slutligen hade vi halv storm med dis och snöyra, som försämrade sikten i högsta grad. Mörkret började falla på.
Jag stod på kommandobryggan och huttrade och tog åkarbrasor fastän jag var klädd i fårskinnspäls, samtidigt stirrade jag ut I nattens mörker och kyliga snödis, undrande inom mig själv hur dessa arma sjömän hade klarat sig som då i omkring 12 timmars tid hade kämpat en förtvivlans kamp mot naturens makter i sina små bräckliga farkoster. Äntligen voro vi framme, men inte en båt, inte en levande varelse syntes till – skulle vi lika väl ha gjort vår resa förgäves.
Vi skickade upp den ena raketen efter den andra, men dessa försvann i snödiset så vi kunde knappast se själva om de exploderade och något svar från havet fick vi inte. Vi började nu styra zig-zag kurser och beslöt finkamma hela området inom en viss radie. Redan tidigare hade utkiken på kommandobryggan förstärkts. Horisonten vinklades in i sektorer och fick varje utkiksman en sektor vardera, som de skulle skarpt bevaka. Samtidigt utlovades en belöning till den som först upptäckte de nödställda.
Vi kryssade nu fram och tillbaka i många timmar pendlande mellan fruktan och hopp, skulle vi lyckas finna dem i livet eller hade de redan gått över gränsen till det land varifrån ingen återvänder. Plötsligt hördes ett rop, en lättmatros påstår sig ha sett något, som liknade ett cigarrglöd i mörkret – alla stirrar i den anvisade riktningen –jo, där är det igen, ingen tvekan längre, många par ögon har sett det nu.
Kursen ändras, kraftiga lampor hängas över fartygets utsidor och inom några minuter ser vi långt nere i en vågdal, men inom lampornas ljuskrets, en liten båt halvfylld med vatten och en skara män i densamma, som med förtvivlans mod använda sina sista krafter vid årorna för att manövrera båten så nära båten att räddningsarbetet kan börja.
Nu äro de endast några meter från sidan, nu går båten upp på en skummande vågtopp och i samma ögonblick hoppar en man ut i luften, mot fartyget – ett riktigt tigersprång, som väl var hade vi hängt ut stora lastnät över utsidan- han hamnar i nätet, men sedan är krafterna också slut. Kvicka besättningsmän hasta över relingen och äntrar ner till honom. Sedan de slagit rep runt livet på honom är det hundratals villiga händer, som stå klara och han halas ombord ögonblickligen. Livlinorna susa genom luften och nästan lika fort, som jag hinner berätta, halas de alla ombord. Det visar sig vara överstyrmans båtbesättning, som vi räddat. Men var är befälhavarens båt – ” ja, vi har försökt hålla ihop”, säger överstyrman, ”han kan inte vara långt borta”. O, alla tiders tur, vi hinner knappt tala ut förrän kaptenens båt kommer inom lampornas ljuskrets.
Några minuter senare äro även de räddade, allt som allt 17 man, det vill säga vi har räddat hela besättningen. Det visade sig att båtarna blivit skadade vid utsvängning och sjösättning, men hade flutit på lufttankarna, sådana måste nämligen enligt lag och förordning finnas i varje livbåt. Där fick vi också förklaringen till att båtarna voro halvfyllda med vatten. Då det var hål i dem gick det givetvis inte att ösa dem torra.
Samtliga skeppsbrutna voro svårt medtagna av strapatserna, en del hade underkroppen förlamade, däribland befälhavaren. De hade vistats i livbåtarna cirka 24 timmar och är det ännu i denna dag för mig ofattbart hur de alla hade klarat sig då en del av eldarpersonalen inte ens hade kavajer på sig. De togs alla om hand av fartygets läkare och sjukvård, de bäddades ner och under tiden deras lemmar masserades för att få blodomloppet i gång, matades de med varma och närande soppor och buljong samt portionerades ut cognac och medicin där så behövdes. Deras egen gripande berättelse om kampen för livet i de trasiga livbåtarna skulle kunna fylla kapitel.
Nästa dag landsatte vi dem i Halifax, där de flesta hörde hemma. Alla kunde gå iland själva även om en del fick assisteras. Fäder återbördades till sina familjer och söner till sin föräldrar. Det var en klang- och jubeldag för oss alla. Stolta och glada lämnade vi Halifax, men mitt i all glädjen kom en förstulen tanke ”tänk om vi hade misslyckats”, med vilka förtvivlade hjärtan skulle vi icke ha lämnat olycksplatsen.
Härmed följer den tidigare omnämnda intervjun med ”Obernais” befälhavare, som verkställdes av kanadensiska och amerikanska journalister och som publicerades isvenska tidningar före vår ankomst till Göteborg. Om deras lidande under de fasansfulla timmar de tillbringade i livbåtarna har befälhavaren på den förlista ångaren ”Obernai” berättat följande för de intervjuande reportrarna.
“Natten mellan den 6 och 7 mars rände fartyget in i packisfält, i vilket dess förskepp svårt skadades. Fartyget började taga in vatten, lastrummen fylldes hastigt och fartyget gick till botten. Besättningen hann emellertid dessförinnan gå i livbåtarna och här började den egentliga tragedien. De båda båtarna hade svårt att reda sig i den upprörda sjön. Vid sjösättningen hade de blivit illa åtgångna, så de läckte mycket och de iskalla sjöarna svepte oupphörligt över, fyllde båtarna och genomdränkte de ombordvarande.
Stormen tjöt. Natten var ogenomträngligt mörk och himmel och hav syntes vara ett. Båtarna upprätthöllo förbindelse med varandra genom morsesignalering med ficklampor. Man öste utan uppehåll, men utan synbart resultat. Allt hopp syntes ute och intet kunde göras för att hindra vattnets hastiga inträngande.
Då beslöts i den ena båten (vilken av båtarna omnämns inte) att draga lott om vilka som skulle störta sig i havet för att härigenom öka båtarnas bärkra. Nio våta tändstickor räknades omsorgsfullt ut ur en ask. I vatten upp till midjan med vinden slitande i de genomvåta kläderna och intet annat omkring sig än det ogenomträngliga mörkret, där de lyftes och sänktes av vågorna, stodo de skeppsbrutna redo för den hemska gärningen. Just då kastades det gula skenet från en elektrisk strålkastare på den knutna handen, som höll tändstickorna. På avstånd sköt en ljusstråle genom mörkret, som förlorades ur sikte, då båten gled ner i en vågdal. Åratal syntes ha förflutit, innan båten åter kom upp på en vågkam igen och ljusskenet blev synligt.
Lottdragningen var i samma ögonblick bortglömd. Halvdöda av ansträngningar halades inom kort de sjutton männen på ”Kungsholm”, där de kommo under läkarens vård och blevo omhändertagna på bästa sätt. Deras tacksamhet mot ”Kungsholms” befälhavare, läkare, sjuksköterska och besättning togo också översvallande former.”
Särskilt synes enligt den citerade tidningen, ångarens sjuksköterska, som av de skeppsbrutna kallades ”Kungsholms” ängel, ha blivit föremål för de skeppsbrutnas tacksamhet och beundran.
Se även https://www.askerohistorier.se/havets-glomda-hjaltar/
Källor: Gunnar Nordensons memoarer, The Pensacola Journal May 17 1924
Foto: https://www.kommandobryggan.se/SAL/Kungsholm02.htm
