Vi kan börja i Lilla Edet lustigt nog på samma plats där jag många år haft min arbetsplats, där arbetade även som faktor (förman) vid sågarna som då fanns där, Anders Ekeberg som var gift med en Catharina Maria Boustedt. De fick sedan en dotter som tjänstgjorde som amma på det närbelägna Thorskogs bruk där hon träffade smeden Erik Pask och det är den romansen som sedan leder till min morfars Asker släkt.
Men nu är det Catharinas far Niklas, Tullinspektor i Lilla Edet som leder oss vidare. Han var son till Olof Andersson som var Kungälvs första organist i den då år 1688 nybyggda Kungälvs kyrka, som fortfarande ligger vid gamla torget. Olof hade även sonen Hans Olai som endast 21 år gammal fick tjänsten som organist i Väsby kyrka i Skåne. Man hade precis fått köpt en orgel (från Växjö!) för 450 silvermynt och behövde någon som kunde spela på den. För att ha råd med en organist fick han även hjälpa till som hjälpklockare och passade dessutom så lämpligt på att gifta sig med klockarens dotter.
Hur gick det då sedan med klockaretjänsten? Jo den övertogs av sonen Göran Boustedt som i sin tur överlät den till sin son Hans Rickard. Och det är nu vi börjar närma oss Lund . Hans Rickard var nämligen gift med Lovisa Johanna Schartau, dotter till predikanten Henric Schartau som står staty vid Lund domkyrka. Schartau hade ju en inte så liten påverkan på Bohusläningarna där hans lära nästan fram till våra dagar lade en ”våt filt” över allt som var glatt och roligt. Inte minst i Säve socken där jag växte upp.
Henric Schartau studerade vid Lunds universitet och. 1778 tog han magister examen för att två år senare prästvigas. Schartauanismen är en kyrklig väckelserörelse som framförallt fick fäste i Bohuslän under 1800 och 1900 talet. Läran utvecklades till en strängt principfast inriktning som predikades av Schartau och hans lärjungar.
Samtidigt med Schartau studerade även en annan man med anknytning till Kungälv på universitetet i Lund, författaren och filosofen Thomas Thorild som dock verkade vara mycket friare i tanken än Schartau. Det är ju han som sa ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Thorild har jag skrivit mer om i historien ”Denna dagen ett liv” här på ”Askeröhistorier”.
Även nästa historia kommer att sluta vid Schartaus staty i Lund.
Vi får börja på Hisingen där jag växte upp i samhället Hisings-Kärra som man susar förbi när man kör norrut på E6. I min barndom bodde uppe i skogen på en plats med det vackra namnet Svankällan en säregen man som hette Johan Albert Ahlbäck. Han drev en fiskodling och hade tydligen varit med i första kullen som utbildade sig till fiskodlare i Aneboda strax norr om Växjö i början på 1900 talet. Det var inte bara fisk han var bra på att föda upp utan även barn, han hade nämligen elva stycken. Han skrev även en bok 1936 som omgivningen nog hade lite roligt åt , den hette ”sömnlöshetens bekämpande”
När jag såg honom som liten grabb var han en gammal man som varje söndag tog sin gamla svarta bil till kyrkan där han parkerade framför p-förbuds skylten. På nätet hittade jag dock lite mer historier om honom, där berättade av grannen Inger.
Patriarken Familjen Ahlbäck bosatte sig i våtmarkerna inte långt från oss. Svankällan heter stället. Johan Albert Ahlbäck var ett original och hade ett stort rött skägg. Han hade försökt att läsa till präst, men det gick galet på något sätt. Matilda hette hans hustru. Det har berättats att Johan Albert gick in i ett hus någonstans i Västergötland för att be om ett glas vatten. Där satt Mathilda i vävstolen. Hon tappade skytteln på golvet och han tog upp den . Han tog det som ett tecken från ovan att Matilda skulle bli hans hustru så han friade direkt. På Svankällan drev han fiskodling och sålde yngel och blodiglar som sändes per post i speciella lådor. Ahlbäck levde efter gammaltestamentlig ordning och var patriark i hemmet. Där föddes elva barn. Johan Albert var en av de första som hade bil där i bygden. Vid ett tillfälle var han iväg för att hämta barnmorskan. Då bilen inte orkade upp för backarna beordrade han ut barnmorskan för att gå ut och putta på. En gång när Matilda skulle föda så blev det kritiskt. Barnmorskan som var där gick och väckte Ahlbäck som låg och sov. Hon sa till honom att köra och hämta doktorn för nu var det bråttom. -Vänta lite , sa han. Först måste jag ha lite mat. När han fått i sig ett par smörgåsar så går han till barnmorskan och säger: -Hälsa Matilda att nu känner jag mig bättre. Sen for han iväg för att hämta doktorn. Matilda överlevde gubben i många år. Hon blev omkring 90 år. Alla barnen fick namn med biblisk eller fornnordisk anknytning : Ester Margareta, Filip Immanuel, Gerhard Natanael, Helmer Jonatan och så vidare. Ahlbäck gav på 30 eller 40 talet ut en bok med titeln ”Sömnlöshetens bekämpande och krafternas återfinnande”. Han väckte mycket åtlöje med den skriften. Barnen artade sig bra och var friska och blomstrande. Helmer var jämnårig med mig och blev folkskollärare. Ester blev diakonissa och Arnold blev präst. Han gifte sig någon gång på 50-talet med något så exotiskt som en mörk invandrarkvinna. Han har setts både i TV och pressen i nåt sammanhang. Dom andra barnen vet jag inget om. Skrivet av Inger Johansson gift Andersson
Vi fortsätter med sonen Helmer Ahlbäck. Det var en artikel om honom som väckte minnet om hans far och som ledde mig till Lund.
Här är ett utdrag ur Helmers berättelse som i sin helhet finns återgiven på Lunds domkyrkas hemsida.
I Schartaus skugga – Egentligen är jag vaccinerad mot allt vad religion heter efter min uppfostran, men ränderna går inte ur säger Helmer Ahlbäck. Helmer Ahlbäck är född och uppvuxen på Hisingen innan Göteborg tog över ön, med handelsboden, skolan, posten, bondgårdar och kapellet på nära håll från föräldrahemmet. Då var det öppna landskap och landsbygd, nu är det en förort med 40 000 invånare. Helmers föräldrar var Schartauaner och uppväxten i Schartauanismens anda har satt djupa spår hos honom. – Jag är uppväxt i Schartaus skugga. Det var en hård uppfostran, som jag hoppas att barn idag slipper, berättar Helmer, han fortsätter: Pappa var sträng. Fåglarna kvittrade och solen sken när han var borta men så snart han kom hem tystnade sången och solen gick i moln, det var en tid av aga, kyrkogång, bibelläsning och andakter. I en kandidatuppsats i historia 2003, ”I Henric Schartaus skugga” har jag med 84 strängt schartauanska brev från pappa som grund berättat om uppväxt och fostran i denna anda. Den har blivit något uppmärksammad och jag har hållit åtskilliga föredrag utifrån den. Det var aldrig tal om att Helmer skulle få någon utbildning efter folkskolan. Schartau hade sagt att man i Luthers anda skulle bli vid sitt kall och att till exempel utbilda sig och sträva efter att ”bli nåt” kunde leda till högfärd och det var en av de svåra synderna som kunde leda till helvetet. Helmer arbetade på faderns fiskodling, i skogen och i jordbruket i stort sett i tio år. Men hela tiden närde han en dröm, en dröm som hade väckts redan när han var 10-12 år. Han skulle bli skollärare. – Det var läraren i folkskolan som var förebilden. Jag tyckte att han var så fint klädd i kostym, väst, slips och skjorta med manschettknappar. Som honom skulle jag bli, jag skulle bli skollärare. Inga valkar i händerna, smutsiga arbetskläder, jordkokor på knäna och i trätofflor och vatten i stövlarna längre. Under åren då Helmer bland annat arbetade i skogen studerade han i hemlighet på Hermods, hermodsbrevet fanns alltid med i fickan. 1953 blev han folkskollärare. Snart vidareutbildade han sig och blev adjunkt och undervisade i matematik, kemi, geografi och engelska. I 23 år, från 1967 till 1990 var han, med vissa avbrott, rektor och skolledare i Kinna i Västergötland. – Idag är jag inte särskilt intresserad av skolfrågor längre, det känns som om min egen erfarenhet ligger för långt borta berättar Helmer det är andra intressen som har kommit i centrum. Ett sådant intresse är fisket som Helmer har från sin far, som var fiskodlare. Fiskodling har han studerat både på universitetet som pensionär men även på plats ibland annat Norge och Skottland. – Det är naturligtvis hemifrån som intresset kommer, men det är en betydelsefull näring då stora områden av haven riskerar att bli utfiskade och om tillgången på fisk avtar drastiskt kan kanske odlingar kompensera. Själv fiskar jag för husbehov, lägger ut näten och hoppas att kunna få en sjötunga eller två. I någon mån försonades Helmer med sin far som vuxen då Helmer hjälpte honom på flera olika sätt. Men Helmer säger att han hade svårt för att känna någon faderskärlek. Trots den hårda uppväxten har det gått bra för Helmer och de tio syskonen. I syskonskaran finns bland annat filosofie doktor, jägmästare, kyrkoherde, ingenjör och diakon trots den hårda uppväxten och motståndet mot utbildning.
Apropå Schartau så har även Johanna Schartau (konstnär boendes i Skåne), en ättling till Henric Schartau gjort en dokumentärfilm ”I Schartauanien” 2002 om hur det är för henne att leva under oket av sin kontroversielle förfader. Klipp finns att se på Youtube.