Galeasen “Gossen” byggd 1864. Fördes först av kapten Gillholm som bodde på Klockaregården i Hisings-Kärra. Styrman då var Carl Olsson från granngården.
Carl var bror till Johan och Olof vilka var min farmors morbröder och ni kan läsa mer om dom under ”Ur ångbåtskaptenens album”
Tavlan med ”Gossen” finns i släktens ägo och är målad av Norges, kanske skickligaste skutmålare, Fredrik Martin Sörvig. Skeppstavlor var vanligt att kaptenen beställde och så gjorde också Olof Frans Gillholm. Efter Gillholms död köptes den troligtvis på auktionen och hamnade i vår släkt. Efter ”Gossen” skaffade sig Gillholm en ångare som han döpte till ”Ingeborg” efter hustrun. Medredare var även en ”Engblad” och tillsammans startade de ihop även en tapetfabrik vars namn lever kvar än idag, då Engblad & Co nu ECO tapeter.
Här följer berättelsen om ”Gossen” saxat från en artikel av Yngve Malmqvist i tidskriften ”Länspumpen” från 1996, följt av en ögonvittnesskildring från en av dess resor berättad av ”SkeppareJohan” 1987 då han var 87 år gammal.
Städerna vid Vättern genomgick en genomgripande strukturförvandling i och med Göta kanals tillkomst. Från att ha varit sovstäder, som inte förändrats särskilt mycket sedan början av 1600-talet, hade de nu börjat växa och få en betydande industriell utveckling. Behovet av handelsförbindelser med övriga delar av Sverige ökade snabbt liksom behovet av bättre infrastruktur. Sjöfarten hade goda förutsättningar.
Vättern låg inte sämre till kommunikationsmässigt än Östersjön eller Västerhavet och tidsmässigt kunde betydande vinster göras genom att passera Göta kanal när man ville nå västkusten från ostkusten eller vice versa. De flesta svenska segelfartyg var vid 1800-talets mitt kortare än trettio meter så slussarnas storlek utgjorde ingen direkt begränsning. Minst nio segelfartyg kunde under senare delen av 1800-talet ange Hjällö gård vid Vättern som sin härkomstort.
Här fanns tillgång till lämpligt skeppsbyggnadsvirke, smedjor, sågverk, strandförhållanden och tillgång till riskvilligt kapital. Flera av segelfartygen byggdes på spekulation och några av dem kom att få sin hemvist på västkusten. Ett av dessa var Gossen. Gossen byggdes vid Hjällö gård 1864 av skeppsbyggnadsmästaren Johannes Olsson åt gardens inspektor J. O. Lundgren.
Fartygets byggkostnader motsvarade värdet av en medelstor gård med tillhörande inventarier och kreatur vid denna tid. Gossen hade klipperstäv och platt akterspegel och byggdes av ek och fur på kravell. Enligt skutans bilbrev var längden 78,80 fot, bredden 20,60 fot och lästetalet 30,5 nyläster eller 90 nettoton.
Befälhavare mellan åren 1867 till 1869 var kapten Gillholm från Hisings-Kärra. Denne efterträddes av Axel Ramsten frän Ramsön i Hakefjord och senare av Lars Andersson i Hällene, Klövedals socken. Under Gossens västkusttid bestod rederiet frän början av nio delägare. Samtliga var bönder. Sex av dessa hörde hemma i Valla socken och tre i Klövedal. Huvudredaren Ljungman som bott på Sundsby flyttade till Lilldal, som även blev fartygets hemort efter 1890. År 1890 anges att Gossen blivit ombyggd och hemmahörande vid Stenkyrka på Tjörn. Redare och skeppare var Albert Johansson, Åstol. År 1899 anges i skeppslistan att Gossen blivit omriggad till skonert. Gossen såldes 1916 till Gustaf Fraenkel i Göteborg som i sin tur sålde skutan till Fredrik Franz Dinkelman i Stockholm 1918. År 1921 lämnade Gossen Sverige för alltid. Ny ägare blev John Heinz i Hamburg. Därefter är Gossens vidare äventyr förborgade.
Följande historia fick jag av Mona Axelsson på Tjörn och kommer från en tidningsintervju med ”Skepparejohan” från Åstol 1987 då han var 87 år fyllda.
Johan var född i en skepparsläkt där far och farfar seglat med skonaren ”Gossen”. Detta skulle också bli Johans lott i unga år. Han berättar : Minnet av ”Gossen” är kärt för mig. Vi lastade ofta trävaror i Vänern och gick på Danmark och Tyskland. Under första världskriget upplevde Johan som 16 åring en dramatisk sjöresa. Vi var på väg från Lûbeck, där vi lastat koks. En packning gick sönder i maskin och vi kunde int gå för full Maskin.
Tyskarna krävde att ”Gossen” skulle flytta sig snabbare. Från land riktades en kanon mot svenskarna. En herre kom ombord och sa på bruten svenska. ”Ni skal skjutas, eftersom ni inte lyder order”
Till slut kunde Johans far övertyga tyskarna om att det var maskinfel och inte några skumma avsikter som stoppade upp färden. Men hela tiden som ”Gossen” gick framåt vreds kanonen i riktning mot oss, berättar Johan Det är över 70 år sedan men jag minns det som det var i går.