Eller för att vara mer korrekt, första svenskar till Antarktis var Otto Nordenskjölds antarktis expedition 1901 som efter stora strapatser, ”Antarctic” fartyget dom färdades i fastnade, sprang läck och sjönk, lyckades med sitt syfte i och med att de räddades mirakulöst av Argentinska marinen för att sedan kunna återvände till Sverige 1904.
En av deltagarna var Karl Andreas Andersson född 1875 i Stordal på Tjörn , svensk havsforskare och doktor i zoologi.
Hans mor Inger Kristina Samuelsdotter kom från Stora Askerön östergård och var dotter till lotsen Samuel Nilsson, en av en lång rad av lotsar från den gården. Alla gårdarna på Askerön var på den tiden ålagda att sköta lotsning av fartygen till och från Uddevalla. Lotsutkiken som fanns på berget där kvarnen nu står finns fortfarande kvar, nu i Fiskevik.
Karl Andreas kusin Stefanus Samuelsson var den grabb från Östergård som så olyckligt omkom av ett vådaskott när han var med sin far och hämtade ved i Askeröskogen. Stefanus syster Alvina gifte sig med Johan Cornelius Rutgersson från Stordal, också han kusin till K A Andersson , fast på pappans sida. Paret bosätter sig på Alvinas föräldrars ”Östergård”.
Karl Andreas Anderssons mor Inger Kristina Samuelsdotter gifter sig med Anders Rutgersson från Stordal på Tjörn och får 1875 sonen Karl Andreas.
KA gick i skolan på Hoga och senare på Billströmska. Flyttade till Göteborg och tog studenten på Hvitfeldska gymnasiet
Flyttade sedan till Uppsala och träffade Otto Nordenskiöld vars morbror var den berömde Adolf Erik Nordenskiöld som fann Nordostpassagen. Karl blev tillfrågad runt 1900 om han ville följa med till Antarktis. Då måste han åka hem och fråga mamma först. Fick inte för mamma
Mamma Inger Kristina skulle gå hem till Askerön och hälsa på sina föräldrar senare under vintern. Hon gick på isen dit. På em när hon skulle hem så hade vinden vänt och blåst upp vatten på isen. Hon blev sjuk och dig av lunginflammation.
Då kom Nordenskiölds igen 1901 och frågade om du inte har ändrat dig? Jag måste åka hem och fråga pappa. Och pappa sade ”ja” eller ingenting. KA åkte med som expetidionens zoolog.
Syftet med expeditionen var att studera områdets geologi, geografi och isförhållanden. Man ville även undersöka fauna och fossil från växt- och djurlivet. Nordenskjöld försökte få ekonomiskt stöd från de svenska statsmakterna men de förhöll sig kallsinniga troligtvis p.g av den misslyckade André-expeditionen. En stor hjälp fick man dock av Argentina som lovade bidra med förnödenheter och kol, detta som ett underförstått tack för att Otto beslutat ta med den blott 21-årige argentinaren Jose Maria Sobral på resan.
“Antarctic“ lämnar Göteborgs hamn den 16 oktober 1901. På fotot ses från v. Carl Skottsberg , Otto Nordenskjöld, Karl Andreas Andersson, kapten Carl Anton Larsen mfl.
Expeditionen anlände i februari 1902 till ön Snow Hill, där de byggde en vinterstation av en prefabad stuga på 25 m2. Nordenskjöld och fem andra forskare skulle stanna på ön och ägna sig åt forskning. Från Snow Hill gjorde forskarna långa slädfärder för att leta fossil och göra mätningar.
Karl Andreas Andersson zoolog, Carl Skottsberg botaniker, Gunnar Andersson geolog och de övriga på Antarctic skulle samtidigt utföra naturvetenskapliga arbeten I vattnen runt Falklandsöarna, Sydgeorgien och Eldslandet.
När “Antarctic” efter vintern skulle återvända till Snow Hill för att hämta Nordenskjöld och hans grupp gjorde is- och väderförhållandena det omöjligt att ta sig fram. Tre män sattes därför i land för att med släde försöka ta sig de 32 milen till fots för att nå Snow Hill och berätta om förseningen. Men de måste ge upp även det. Istället tvingades de tre männen bygga en enkel stenhydda i en vik för att klara vintern. Platsen gavs senare namnet Hoppets vik efter att de tre expeditionsmedlemmarna under mycket svåra förhållanden övervintrade där 1902–1903.
Ungefär samtidigt fastnade “Antarctic” i packisen och träffades av ett väldigt isflak. I mer än en månad kämpade besättningen med att försöka få loss fartyget och täta luckor, och den 12 februari 1903 sjönk hon.
Den skeppsbrutna besättningen gick, släpandes på den utrustning de orkade ta med sig, i 16 dagar över isen. Till slut kom de fram till Paulet-ön där de byggde en stenhydda att övervintra i.
Expeditionens medlemmar var nu splittrade och befann sig på tre olika platser, ovetandes om var de andra befann sig och tvingades övervintra ännu ett år. I lägret på Snow Hill hade man redan förstått att något gått på tok och förberedde sig för att överleva ännu en vinter under tuffa förhållanden. Kolet tog slut, man eldade med sälfett. Ingen av grupperna hade egentligen utrustning att klara en övervintring till.
De tre grupperna livnärde sig nu på pingvin och säl under den hårda antarktiska vintern. Efter sju långa och svåra månader blev vädret under våren gynnsammare och gruppen från Hope bay försökte återigen att ta sig till Snow Hill.
Samtidigt gav sig Nordenskjöld och ytterligare en person 12 Oktober ut på en vandring mot Vegaön händer det osannolika, de ser plötsligt tre varelse komma emot dem, för stora för att vara pingviner. Svart, håriga, smutsiga av en vinter i säl och pingvinrök. De talade svenska. Nu känns de igen och visar sig vara Gunnar Andersson, Samuel Duse och Toralf Grunden , männen från Hope Bay. Glädjen är stor när de åtevänder till Snow hill, men stugan blir nu ännu trängre.
Argentina skickar ut en räddningsexpedition och 31 Oktober anländer fregatten “Uruguay” till Snow hill och vill så fort som möjligt återvända till Argentina men Nordenskjöld lyckas få dom att stanna ytterligare 24 timmar.
De som var på Paulettön visste att dom måste ta sig till Snowhill för att bli räddade. Efter 18 timmar anländer Larsen med fem man till Snow hill. De hade först rott till Hope Bay där dom fann den tomma hyddan och ett meddelande att gruppen gått mot Snow hill. De rodde ytterligare 22 timmar tills de nådde Snow hill.
“Uruguay” tar sig nu till Paulettön och plockar upp resten av gruppen och återvänder till Argentina där ett storartat mottagande väntar. Som genom ett mirakel är nu samtliga expeditionsmedlemar räddade.
Sverige skickade en räddningsexpedition men kommer fram efter den Argentinska, finner ett tomt hus och ett meddelande att de blivit räddade.
Otto Nordenskjöld och de andra når Sverige Januari 1904. Eftermälet av expeditionen blir att många viktiga vetenskapliga upptäckter gjordes.
Otto Nordenskjöld fick dock dras med finansiella svårigheter då han satsat mycket eget kapital och hans mor tagit lån för räddningsexpeditionen. Han utsågs till professor I geografi och etnografi vid Göteborgs Högskola. Senare rektor för Göteborgs Handelshögskola som han var med och startade 1923. Avled tragiskt 1928 efter att ha blivit påkörd av en buss vid sin bostad I Änggården nära botaniska trädgården som expeditionsmedlemmen Carl Skottsberg varit med och anlagt och sedan blivit dess föreståndare.
Åter till Karl Andreas Andersson
Släkten hade börjat glömma av honom. Han var ju försvunnen, mångas försvann på havet vid den tiden. En dag kommmer det ett telegram från Argentinas sydspets. Lydande ”välbehållen / KA”.
KA fortsatte efter han kommit hem studera materialet han hämtat på botten och i havet under resan. Blev licentiat 1907. Samma år gifte han sig med Gudrun Sofia Asp, dotter till en professor I Helsingfors. Får tre barn varav en dotter som får farmors namn “Inger Kristina “, hon föds på Skaftö, barnen antar senare efternamnet Stordal . 1907 får han dessutom jobb som chef på Kristineberg forskningsstation i Fiskebäckskil fram tills 1925 då han blir byråschef på lantbruksstyrelsens fiskeribyrå och flyttar till Stockholm.
Under sin tid I Fiskebäckskil var han också med och lyckades tillsammans med Otto Nordenskjöld och Leonard Jägerskjöld rädda den närbelägna Stora Testholmen , känd för sina jättegrytor undan exploatering.
KA var dessutom riksdagsman 4 ggr, en period som yngste riksdagsman i första kammaren. Sista gången 1932 blev han partiledare för liberalerna och var med om sammanslagningen med frisinnade och bildade Folkpartiet. På fotot ses K A Anderson till höger med fru och familj I vad som verkar vara motorbåten “Ajax” på 1950 talet vara på väg för det årliga besöket på Stora Askerön
Karl Andreas Andersson avled 1968
Carl Anton Larsen från Sandefjord befälhavare på ”Antarctic ”som förde expeditionen till Antarktis, norrman och en av de mest erfarna kaptenerna . Han hade varit i Antarktis redan 1895 för att se möjligheterna för valfiske.
Ryktesvis så hade ju en man, Eric Jacobsen, som tills helt nyligen bodde på ön ”Stora Askerön” och gården Flundervik bara ett stenkast från Östergård någon slags koppling till C.A. Larsen . Kunde det vara möjligt att två personer från denna lilla ö med bara 100 fastboende kunde ha anknytning till expeditionen?
Det visade sig efter lite efterforskningar att Erics farfar Fritjof Jacobsen även han från Sandefjord var släkt med Carl Anton Larsen genom att hans farmor var syster till Carl Antons fru.
Fritjof reste med Larsen 1904 till Grytviken på ön Syd Georgien namngiven av expedionsmedlemmen Gunnar Andersson, och kom några år senare att bli stationschef för valfångsstationen där han och Larsens familj bodde tillsammans, Fritjof hade ju med sin familj så där bodde även Erics far Karl Edvard som senare som vuxen jobbade som harpunerare.
1913 föddes Karl Edvards syster, Solveig, det första barn som fötts i Grytviken och polarregionen (‘South Georgia Birth Certificate No.1’) och som sedan därför även fått ge namn åt en dal, ”Jacobsen valley” på Antarktis. På fotot från Grytviken ses Solveig med en hund till vänster och C.A. Larsen till höger framför en val. På fotot till vänster Fritjof på kontoret
Källor:
Karl Andreas syskonbarnbarn Gösta Johansson
Filmen om expeditionen : https://www.youtube.com/watch?v=r4gGbV7Aup8
Wikipedia
Uppgifter från Eric Jacobsens son
(https://www.falklandsbiographies.org/biographies/jacobsen_fridthjof)
Foto:
Göteborgs stadsmuseum, Sjöhistoriska museet samt Gösta Johanssons privata foto
Se även:
https://www.askerohistorier.se/johan-cornelius-rutgersson-i-ostergard/
https://www.askerohistorier.se/axel-och-jagarn/
https://www.askerohistorier.se/ajax-pa-varvet/
