Hilma som bodde i Nordgård, gift med Elias Henriksson var en resolut kvinna. Elias hade ju lyckats driva upp ett mönsterjordbruk som lockade studieresor från när och fjärran och hade dessutom fått till stånd en kyrkogård på ön för att slippa den långa vägen till Valla, men Hilma ville inte vara sämre. Hon såg möjligheterna för ön om man kunde få till stånd en ångbåtsförbindelse till ön. Man kunde då sälja sina produkter till Göteborg med högre priser. Ingen lämplig brygga fanns dock på ön .En mindre motorjakt ”Stigfjorden” lade till vid kalvberget men där var inte lämpligt för dom stora ångbåtarna som trafikerade kusten.
Hon fick en idé! Tog sig för att ysta en ost och tog sig med en segeljakt till Marstrand. Stegade upp till Borgmästaren, berättade om öns belägenhet, hur mycket man skulle glädja sig och nyttan av ett ångbåtsanlöp. Lämnade över osten som en gåva och hoppades på det bästa.
Borgmästaren berättade då att styrelsen för Marstrandsbolaget skulle ha sammanträde samma dagoch bjöd in Hilma att lägga fram sitt ärende .
Styrelsen lovade att skicka två representanter till ön. Några veckor efter deras besök kom beslutet att man ämnade bygga en ångbåtsbrygga om öborna bidrog med pålar. Efter detta kunde öborna glädjas åt två ångbåtsanlöp i veckan av ångarna “Inland”, “Västkusten” eller “St.Erik”
Värt att nämna i sammanhanget är väl också att Hilma var syster till Hilmer Berntsson som gifte sig med fosterdottern i Nordgård, Gunhild Schön och bosatte sig i Stora Askerön Östergård.